Jäkla depression
Det är ingen, ingen, som vet det. Depressioner tas antingen inte på allvar, eller så tas de på för stort allvar känns det som. Om jag skulle säga det till någon skulle de nog säga, oo jag vet hur det känns, jag har också såna dagar. Skulle jag förklara ordentligt känns det som att de skulle tycka att jag är ett psykfall:(:( Gömt bakom ett socialt leende yttre. Ett lurendrejeri. Fejk. Känns som att många skulle backa undan, försvinna. Även om jag vet att de som gör det inte är de riktiga vännerna så skulle det förstöra den falska självkänslan jag byggt upp, baserat på hur många ytliga kontakter jag har.
Det låter som att jag är ett psykfall, haha. Vad jag menar är att jag äälskar att umgås med folk, älskar att skapa nya kontakter, och jag mår jättebra av att göra det. Inget fel i det, eller hur? Problemet är att jag inte klarar av att stanna och bygga starkare vänskaper, utan måste vidare och lära känna fler, för det känns bra. Vilket ju självklart gär att allt är ytligt, och jag har ingen riktigt nära vän. Jag låter det inte ske? Jag släpper inte in någon. Och jag vet faktiskt inte varför.
Depressionen kanske. Den som hinner ikapp mig när jag inte har tusen saker att göra, eller när jag mått bra en längre stund. Smyger sig in och gör sig påmind. Smyger sig in och gör så att jag skär av vänskaper innan de går för långt. Genom att tjura eller dra mig undan. Då hjälper det ju att jag har så många kompisar, jag kan fördela tiden på alla och inte umgås för mycket med någon. Smart.
Eller kanske inte.
Jag saknar en bit.
Många. Jag känner inte att jag hör hemma med de flesta som jag umgås med, och de jag känner att jag hör bäst ihop med bor alla ganska eller väldigt långt bort. =/
Kärlek /jag
